En karusell i livet.

Jag har inte så många vänner. Men de vännerna som jag har är väldigt fina. Bra på något sätt. Väldigt olika mig, men fina människor. En av dessa skulle till Leo´s lekland idag och frågade om vi ville följa med. Det var massor av människor där. Föräldrar och barn. Skrik. Gråt. Skratt. Allt i en kombo. Jag hade redan huvudvärk innan vi åkte dit. Men det blev bra ändå.
 
Så var vi på Rusta. Barnen åt olika håll. Gnäll om en ny leksak. Oh no. Vi skulle kunna ha loppis overhere utan problem. Så jag sa nej. Jag säger nej för sällan. Men det vet ju inte Rustas övriga besökare. Brydde mig inte om ifall folk glodde. Förklarade för den som det behövdes förklaras för, alltså mitt barn. Gick sedan till kassan. Killen framför såg rätt less ut i nyanserna av skrik från en minderårig person.
 
Men ja.
 
Jag var ju tvungen att betala mina grejer. Det går över hyffsat snabbt. Men det vet inte medmänniskorna omkring. Ibland undrar jag vad dom tänker. Men det spelar ingen roll. För det viktigaste är att han och jag vet hur det ligger till.
 
Kvällen kom och gick. Film på datorn. Och nu är jag "ensam" igen, han sover bredvid visserligen så jag är inte ensam egentligen. Det är för mig en gåva att vara förälder. En ständig balansgång i en berg-och-dalbana som aldrig kommer gå att upplevas på en nöjespark.



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback