Det sitter i huvudet.

      
 
 
Jag har alltid varit en såndär som inte trivts i min kropp. Jag har varit fet, överviktig och mindre. Jag har aldrig varit sådär "jättesmal" utan alltid haft ... fett, eller vad man ska säga. I hela mitt liv har jag pendlat i vikt, och aldrig varit nöjd. Första bilden är tagen i Maj. Innan jag fick veta att T var död. Andra bilden är tagen idag. Jag vet att jag har gått ner i vikt. Det både känns och märks. Jeans som jag inte fått över låren åker nu ner istället. Ändå klassas jag som fet om man räknar på BMI.
 
Jag skiter fan i vad BMI:t visar. Jag skiter i vad vågen visar också. Jag orkar inte ens lägga ner energi på min kropp längre, för jag har insett att det sitter i huvudet och inte i kroppen. Det skulle inte spela någon roll om viktsiffran visade att jag var underviktig. Allt sitter i huvudet.
 
Vissa blir aldrig nöjda, oavsett hur dom ser ut. Smala eller tjocka. Eller somewhere in the middle. Just nu kunde jag inte bry mig mindre om min kropp. Det är som det är.
 
Och det får bli som det blir.
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback