Att försöka hantera döden.

 
När jag fick veta att jag var en av de som fick visning på den radhuslägenheten jag nu bor i, så fanns det en sak som gav mig obehag. Kyrkogården. Som "granne".
 
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit rädd för döden. Det är jag fortfarande. När jag tänker på döden så tar funderingarna aldrig slut och jag blir så ledsen. Man föds. Man dör. Sen då? Är det bara så?
 
Vi pratade inte så ofta om döden.
Inte på djupet.
Men jag minns att han sa,
att han inte var rädd för att dö.
 
T var någon som jag tyckte och fortfarande tycker om väldigt mycket. Det är så, och kommer vara så. När han dog så var jag tvungen att hantera döden på ett sätt som jag tidigare inte varit med om. Varje dag i olika doser försöker jag hantera det. Det kanske låter konstigt, men som jag skrev igår har balans aldrig varit min grej.
 
Livet pågår här och nu, jag vet det. Varje dag händer roliga och fina saker i mitt liv som varvas med ... annat. Jag kommer nog aldrig bli bra på att hantera döden. Men jag försöker lära mig leva med den. Det är lite märkligt ändå... Om jag går till Hemköp eller nånannanstans så blir det liksom "smidigare" att gå genom kyrkogården. Så det har jag gjort några gånger nu. Fast att jag tycker att det är jobbigt.
 
Men.
 
Man ska göra saker som är bra för en själv. T är begravd på en annan kyrkogård. Eftersom det är en bit från där jag bor, så blir besöken inte lika ofta men ändå betydelsefulla. Jag åker dit när jag kan och behöver. Det är viktigt för mig att åka dit ibland, så det kommer jag fortsätta med. Döden kommer nog alltid göra mig rädd, och skapa funderingar utan slut. Men jag tar ändå en genväg genom kyrkogården på väg hem.
 
Det är ett stort framsteg. Jag tycker inte längre att kyrkogårdar är en plats som jag absolut inte kan vistas på, levande. Det finns ett lugn i det. Samtidigt tycker jag att det är SÅ otroligt ledsamt när man ser gravstenarna som tillhör människor. Det kommer nog alltid göra mig ledsen.
 
Och kanske kommer jag aldrig någonsin kunna hantera döden, och det får vara okej det också.



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback