Du kan fly från allt, men aldrig från dig själv.

För några år sedan (när jag lämnade en lång relation, bröt upp mitt liv och flyttade till småland), så fanns det en tid då jag inte ville vara singel. Jag fick för mig konstiga saker. Som att jag var kär i en av mina bästa vänner (en kille), jag träffade ett gammalt ex och jag hade kortvariga relationer som varade några månader. Efter det så har jag varit singel. Så träffade jag T i Januari efter många års kontakt på internet. Vi hade kontakt och träffades i några månader innan han somnade in.
 
Nu kan jag inte se mig i ett förhållande, varken nu eller i framtiden. Jag har inga problem med att vara ensam, och jag vill inte vara med någon heller. Det finns dom som bara måste vara med någon, som inte trivs att vara själva. Men det gör jag. Jag känner att jag kan leva såhär nu. Nu och sedan.
 
Det är en väldig lättnad att jag känner så. Det har hänt så mycket saker i mitt liv, både för mig själv och i samband med andra människor. Och jag vill inte släppa in någon igen. Min personliga dörr är stängd, och jag är okej med att det är så. Jag vill inte såra någon, och jag vill inte att någon ska såra mig. Även om jag mentalt inte känner mig som 32år gammal, så är det de jag är. Och när jag ställer mig frågan om jag verkligen vill leva ensam i resten av mitt liv så är frågan ja.
 
Jag har såklart tänkt på ett syskon till L. Det hade varit fint. Jag har också funderat på möjligheterna att försöka bli gravid genom insemination. Men som tur är behöver jag inte bestämma det riktigt än. Det är jag också lättad över. Men jag trivs så bra som det är nu, med mig och Love och katterna. Så vad som händer i morgon, om några år eller bara om en vecka.
 
Det återstår att se.
Och så är det ju med allt i det som kallas livet.
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback