Nattankar kring psykisk ohälsa.

Det som existerar men det som inte syns på utsidan. Det är så jävla tragiskt egentligen. Om du har brutit ett ben, eller en annan kroppsdel.. Om du är blå någonstans för att du har ramlat... Eller om du bara har något som syns på utsidan.  


Då är det synd om dig. 

Det som gör ont på insidan då? Vart hamnar det? Det som inte syns men som ändå gör så jävla ont. Hur förklarar du det? 

Jag vet inte hur det är idag men förr har jag märkt fördomar mot folk som skurit sig själva. Men varför?, när det i många fall inte handlar om att personen ifråga vill ta livet av sig utan bara visa ångesten på insidan - på utsidan. 

Jag är så trött på folk som snackar om att ta sig i kragen. Och jag är så trött på att psykisk ohälsa existerar. 

Men det som inte syns på utsidan, det existerar ändå. Kom ihåg det. 




Kommentarer

Kom ihåg






Trackback