En text från min Instagram.

Det är lätt att döma va? Att sitta där på sjukhuset i arbetskläder och inte förstå någonting. Att inte skriva ut tillfällig medicin när någon är i en traumatisk kris. Till någon som endast äter en, livsviktig medicin för balansen. Till någon som aldrig haft beroende i mediciner, eller ens begärt bara någon ”värsting”-medicin. Det var lätt att neka. Sitta där och säga att ”du är i en kris och genomgår faser”. Mhm visst. Hon kände inte mig, den där läkaren som jag träffade för snart ett år sedan som nekade mig medicin trots att jag var i sämre skick än jag någonsin varit i. .
.
.
.
Det blev ingen medicin. Istället försökte jag hålla ihop så gott det gick. Sommaren kom och jag jobbade mer än någonsin. Jobbet blev en flykt från verkligheten som jag faktiskt är tacksam över för hade jag bara suttit hemma vet jag inte hur det hade gått. Psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar är osynliga men döm inte någon förens du kunnat gå in på personens insida och tagit dig en titt. Levt med alla känslor och tankar. Levt med den personens liv. Döm inte. För den rätten har du inte.
 
Tillägg: 
Jag är ingen medicinförespråkare. Jag äter en medicin, som sagt. En stabiliseringsmedicin som många äter, som har Bipolär sjukdom. För övrigt fick jag ingen annan hjälp heller där och då, ingen samtalskontakt, ingenting. Jag fick träffa en sjuksköterska senare, fortfarande då befann jag mig i ett kritiskt stadium. En sjuksköterska som samtalskontakt alltså ... det är illa. 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback