En lördag.

Ligger i sängen. Väntar på att Love ska ringa. Ringde honom förut men då var pappan
iväg så dom skulle ringa tillbaka senare. Det är så tyst och tomt hemma. Ensamt. Tråkigt.
Jag är ganska trött också, orkar inte göra så mycket. Har diskat & plockat undan lite tvätt,
och nu ligger jag här. Lyssnar på Bebe Rexha - I'm gonna show you crazy. Känner igen
mig så mycket i texten. 
 
"There's a war inside my head
Sometimes I wish that I was dead, I'm broken
So I call this therapist
And she said, "Girl, you can't be fixed, just take this."
I'm tired of trying to be normal
I'm always over-thinking
I'm driving myself crazy

So what if I'm fucking crazy?
And I don't need your quick fix
I don't want your prescriptions
Just 'cause you say I'm crazy
So what if I'm fucking crazy?
Yeah, I'm gonna show you"
 
- Bebe Rexha // I'm gonna show you crazy.
 
 
Mycket tankar och känslor i min kropp just nu, och jag kommer på mig själv
med att tycka att de är förbannat jobbigt. I'ts always like that. Det blir för mycket,
och då pallar inte jag. Blir irriterad, TRÖTT!, på dåligt humör och vill skita i allt 
genom att sova i femton månader. Ungefär. Jag känner mig själv så jävla väl 
vid det här laget. Och jag känner min sjukdom jävligt väl också. Jag är inte den,
men den är en del av mig. Tyvärr. Men jag har accepterat att det är så. 
 
Men ibland önskar jag att den där sjukdomen var en materiell sak som jag kunde
kasta ut genom fönstret, spola ner i toaletten, kasta i en låda - låsa och slänga nyckeln.
Ni fattar. 
 
Men det går inte.
Ibland gör de mig så arg och frustrerad.



Jobbhelg.

Jag vaknade halv åtta efter att ha sovit typ ...fyra timmar. 
I really love mina sömnproblem. Underbart, fantastiskt åt helvete.
Visserligen skulle jag ändå upp eftersom tvättiden var bokad til den
charmiga tiden 08:00, men ändå. 
 
Hoppas kunna vila senare, eller SOVA. Ska jobba hela helgen, 
natt som vanligt. Min tredje helg i streck. Det är så jävla varmt.
Mitt ansikte looks like a jelly ... 
 
När jag inte kunde sova i natt så pysslade jag med min andra bok.
Den är redo för första utskriften sedan alla ändringar nu. Min första
bok ( I hennes Bipolära glashus ), är 214 sidor. Den här kommer vara
betydligt kortare, runt 100 sidor. 90 i nuläget men jag måste läsa igenom
den känner jag.
 
 
 



Den där känslan.

När du träffar någon som får dig att känna dig som 14år igen.
Du blir fnittrig, du svettas och du vågar inte göra saker du annars skulle våga.
Just för att den människan påverkar dig på ett sätt som du aldrig tidigare varit med om.
Fjärilarna flyger runt i magen, och du skrattar stundvis så mycket att du får träningsvärk i magen.