En lördag.

Ligger i sängen. Väntar på att Love ska ringa. Ringde honom förut men då var pappan
iväg så dom skulle ringa tillbaka senare. Det är så tyst och tomt hemma. Ensamt. Tråkigt.
Jag är ganska trött också, orkar inte göra så mycket. Har diskat & plockat undan lite tvätt,
och nu ligger jag här. Lyssnar på Bebe Rexha - I'm gonna show you crazy. Känner igen
mig så mycket i texten. 
 
"There's a war inside my head
Sometimes I wish that I was dead, I'm broken
So I call this therapist
And she said, "Girl, you can't be fixed, just take this."
I'm tired of trying to be normal
I'm always over-thinking
I'm driving myself crazy

So what if I'm fucking crazy?
And I don't need your quick fix
I don't want your prescriptions
Just 'cause you say I'm crazy
So what if I'm fucking crazy?
Yeah, I'm gonna show you"
 
- Bebe Rexha // I'm gonna show you crazy.
 
 
Mycket tankar och känslor i min kropp just nu, och jag kommer på mig själv
med att tycka att de är förbannat jobbigt. I'ts always like that. Det blir för mycket,
och då pallar inte jag. Blir irriterad, TRÖTT!, på dåligt humör och vill skita i allt 
genom att sova i femton månader. Ungefär. Jag känner mig själv så jävla väl 
vid det här laget. Och jag känner min sjukdom jävligt väl också. Jag är inte den,
men den är en del av mig. Tyvärr. Men jag har accepterat att det är så. 
 
Men ibland önskar jag att den där sjukdomen var en materiell sak som jag kunde
kasta ut genom fönstret, spola ner i toaletten, kasta i en låda - låsa och slänga nyckeln.
Ni fattar. 
 
Men det går inte.
Ibland gör de mig så arg och frustrerad.



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback