Från insidan ut & ut i en blogg.

Jag var medlem på en dejtingsida förut. Eller jag har varit det i olika omgångar i livet sedan jag separerade från mitt långa förhållande med L´s pappa. Igår skrev jag ett inlägg på Instagram som handlade om att ensamhet, att jag aldrig tänker bli kär igen osv. (Jag har ju varit kär efter separationen givetvis, jag syftar på nu.) Så går jag in på min mail och har fått en liten påminnelse om vad som hänt på dejtingsidan sedan sist jag var inloggad, vilket var flera månader sedan.
 
Det kanske skulle vara jättebra för mig egentligen att träffa människor, hitta på något ... gå på dejt. Men jag vill inte. Skiter i om det skulle vara bra eller inte för nej, jag vill inte. På helgkvällarna brukar ensamhetskänslorna komma smygande. När barnet sover, när allt är tyst och när jag är för trött för att orka städa / göra något vettigt. 
 
Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle palla bo med en annan vuxen igen. Och att bli kär är ingenting jag vill bli heller. Jag vill inte chansa, jag vill inte ta risker. Även om jag mår dåligt psykiskt i perioder så tar jag i alla fall inga risker genom att tex: Bli olyckligt kär, bli kär what so ever, blanda in någon annan i mitt liv osv.
 
Jag blir 33 nu i sommar. Eh. Fatta vad gammal. Leva på övertid osv. Jag känner mig ganska många år yngre mentalt men ja det är en annan sak. Jag har funderat på det här med barn, ett syskon till L. Men så inser jag att nej... så kommer det nog aldrig att bli faktiskt. Han har ju en syster, samma pappa annan mamma. Och vi har det bra som vi har det han och jag. Kanske om livet sett annorlunda ut, eller om det skulle bli en kraftig förändring kring vissa saker. Men just nu är det som det är och även om det mentala är som det är så ökar siffran ändå. Jag vet inte, det är svårt och jobbigt att skriva om. Saker som pågår inuti i huvudet. 
 
Går in på Facebook. "Dina minnen"-visas. I morgon är det återigen en sådan där dag... en årsdag. Alltså jag... det finns så mycket känslor jag skulle behöva skriva. Med respekt, utan att på något sätt hänga ut någon men nej jag kan inte. Inte nu men kanske sen. Mitt hjärta. Sprickor däri som ni aldrig kan se och när man inte heller ens vill försöka förstå så blir det ännu värre.
 
Tack och Hej. 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback