Musiken är min vän. Orden är min befrielse.

Jag har inte gått utanför dörren idag. 
Jag har inte pratat med någon. 
Ensamheten när den är som bäst, eller värst?
 
Det är en annorlunda helg, och det beror inte på att det är påsk. Minnen spelas upp som om det hade hänt igår. Men det är ett år sedan nu. Ett år. Det är så konstigt, så märkligt. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men jag har accepterat att det inte går. Önskan finns ändå där. Att saker vore annorlunda. Frågor utan svar. Känslor som stannar på insidan om jag inte väljer att skriva om dom. Musiken är min vän, och orden är min befrielse. 
 
Den du minst anar skriver "du vet vart jag finns", och tacksamheten för det är evig <3
 
Samtidigt inser du hur skev världen är, för alla är så upptagna med sitt och människor du tänker borde höra av sig, gör inte det. Nej man kanske inte orkar. Just det. För det är jobbigt att ha med människor som mår dåligt, att göra. Ja för psykisk jävla ohälsa är så jobbigt för de människor som är runt omkring.
 
- men då undrar jag, hur är det för den som är drabbad då? Va? På riktigt. Alla känslor och tankar på insidan som aldrig någon ser eller hör, som plågar en dagligen eller i perioder. För alla har ett val, men om man inte kan välja då? Vad händer då? Alla tankar som finns på insidan, alla känslor, som bara är där, som man inte alls kan stänga av eller kasta åt helvete i soporna trots att man vill det. Vad gör man då?
 
Nej precis. Så don´t tell me what the fuck to do. 
 
 
Ett annat hem. 
Men samma säng.
Samma människa.
Med så många frågor utan svar.
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback