Du kan fly från allt, men aldrig från dig själv.

För några år sedan (när jag lämnade en lång relation, bröt upp mitt liv och flyttade till småland), så fanns det en tid då jag inte ville vara singel. Jag fick för mig konstiga saker. Som att jag var kär i en av mina bästa vänner (en kille), jag träffade ett gammalt ex och jag hade kortvariga relationer som varade några månader. Efter det så har jag varit singel. Så träffade jag T i Januari efter många års kontakt på internet. Vi hade kontakt och träffades i några månader innan han somnade in.
 
Nu kan jag inte se mig i ett förhållande, varken nu eller i framtiden. Jag har inga problem med att vara ensam, och jag vill inte vara med någon heller. Det finns dom som bara måste vara med någon, som inte trivs att vara själva. Men det gör jag. Jag känner att jag kan leva såhär nu. Nu och sedan.
 
Det är en väldig lättnad att jag känner så. Det har hänt så mycket saker i mitt liv, både för mig själv och i samband med andra människor. Och jag vill inte släppa in någon igen. Min personliga dörr är stängd, och jag är okej med att det är så. Jag vill inte såra någon, och jag vill inte att någon ska såra mig. Även om jag mentalt inte känner mig som 32år gammal, så är det de jag är. Och när jag ställer mig frågan om jag verkligen vill leva ensam i resten av mitt liv så är frågan ja.
 
Jag har såklart tänkt på ett syskon till L. Det hade varit fint. Jag har också funderat på möjligheterna att försöka bli gravid genom insemination. Men som tur är behöver jag inte bestämma det riktigt än. Det är jag också lättad över. Men jag trivs så bra som det är nu, med mig och Love och katterna. Så vad som händer i morgon, om några år eller bara om en vecka.
 
Det återstår att se.
Och så är det ju med allt i det som kallas livet.
 
 



Barnkalas.

 
Jag läste någonstans en diskussion som handlade om kalas för barn. Det skrevs om att den ena föräldern var värre än den andra, att föräldrar försöker tävla med varandra och att det minsann inte har någon betydelse för hur kalasen är för alla har faktiskt inte råd att bjuda med ett helt kalasgäng till ett lekland till exempel.
 
Fan vad det kliar på mina nerver av att läsa sådant. Jag blir så irriterad. Var och en får väl göra som dom vill eller. Alla har inte råd att göra likadant, nej men är det någon som har missat att världen ser olika ut. Det är tragiskt på vissa sätt, men det är så det är.
 
Min son fick ett stort cowboykalas förra året, och det här året ska han ha maskeradkalas med Batman & Joker-tema på "kalasgrejerna". Tallrikar, muggar och servetter i Batman/Joker-style. Svarta dukar med lite konfetti, ballonger i olika färger och lila tårta. Inte helt oväntat ska han få en Joker-dräkt med tillhörande smink av mig och sin pappa. Kalaspåsarna är inte Batman/Joker-tema utan annat lite ihopplock.
 
JA. Det här kalaset kostar. Summan är totalt oviktig. Jag har ett barn, och han fyller år en gång per år. För mig är det varken tävling eller hets, jag dömer ingen oavsett vilken form de har på sitt kalas men jag vill ge min son detta på hans födelsedag och jag tycker att det är så jävla löjligt att folk ens orkar diskutera vilket kalas man ger sitt barn!
 
... men jag läste också en diskussion om när ica fyllde 100år och skulle dela ut tårta. Det blev ett jävla liv. Helt sjukt faktiskt, så jag slutade bli förvånad för längesen.
 
Hur som helst ser jag fram emot min sons kalas, inte för summan vad det kostar utan för att han ska fira sin födelsedag med släkt och vänner <3



Nattankar kring psykisk ohälsa.

Det som existerar men det som inte syns på utsidan. Det är så jävla tragiskt egentligen. Om du har brutit ett ben, eller en annan kroppsdel.. Om du är blå någonstans för att du har ramlat... Eller om du bara har något som syns på utsidan.  


Då är det synd om dig. 

Det som gör ont på insidan då? Vart hamnar det? Det som inte syns men som ändå gör så jävla ont. Hur förklarar du det? 

Jag vet inte hur det är idag men förr har jag märkt fördomar mot folk som skurit sig själva. Men varför?, när det i många fall inte handlar om att personen ifråga vill ta livet av sig utan bara visa ångesten på insidan - på utsidan. 

Jag är så trött på folk som snackar om att ta sig i kragen. Och jag är så trött på att psykisk ohälsa existerar. 

Men det som inte syns på utsidan, det existerar ändå. Kom ihåg det. 




Tidigare inlägg